Mindfulness betyder att vara medveten och närvarande i och om nutiden. Leva i nutid. Jag sa i mitt första inlägg att jag hade ångest. Yes? Iallafall, så är min ångest ofta relaterad till dåtiden, misstag och andra hemska eller pinsamma händelser och framtiden tex kommer jag att klara av framtiden? Tänk om jag inte kommer att blir godkänd. Jag kommer inte att bli godkänd. Från frågor till övertygelse om att att jag gör eller har gjort är fel fel fel.

Om vi säger att jag är sjuk och måste missa skolan någon dag eller två så tänker jag så här:
Då kommer jag inte hänga med på lektionerna. Då kommer jag att få F på provet. Då får jag inte några betyg. Får jag inga betyg så kommer jag inte kunna få ett CV. Inget CV, inget jobb. Har man inget jobb så får man inga pengar alltså kan man inte klara sig i livet. Och då leder ofta tanken till "Tänk om jag inte fanns va allt skulle va lätt då!". Från en enkel förkylning till död.

Min dåtid spökar jämt och för mig att se mig själv som en ondare erson. Jag är inte värd något och jag är slöseri på tid och pengar. Jag kan gråta och sitta och oroa mig över saker som hänt under dagen hur det kommer påverka min framtid. 

Min tankeställning till allt i mitt liv är skit jobbig. Jag är orolig konstant över saker. Sen kanske jag får känslopåslag och bara gråter ut mina reaktioner till allt. Min psykolog har pratat med mig om att jag måste leva i nuet. Varje gång jag börjar drifta iväg till jobbiga ställen av mitt huvdud så ska jag börja med att beskriva min omgivning för mig själv. Tex min grannes hus är blågrått och har ett garage. Deras gröna vattenslag är fint ihoprullad och hänger på sin vita hållare osv osv osv tills jag har lugnat ner mig och inte tänker så orationellt.

Ibland kan jag känna för att skada mig sälv för alla misstag jag har gjort eller bara för att jag behöver släppa ut all ångest. Från psykiskt ont till fysiskt ont. Jag ska snacka mer om mitt självskadebeteende senare men det viktigaste innan jag säger hejdå och ska gråta mig igenom matten som jag alltid gör för att jag inte förstår är att skada sig själv funkar inte i långändan. Någon dag så kommer du tyvärr känna att du behöver göra det igen och igen för att det funka så bra förra gången. Nej. Du kommer få en massa ärr eller smärta och du kommer (jag vet att det låter lamt) skada folk omkring dig. Dessutom kommer du få en väldigt dålig vana.

Jag säger inte att allt dehär är 100% fakta och att du också känner såhär och det är därför men såhär känner jag.

Jag är också väldigt ny till detta ämne så jag ska försöka att bli bättre på det själv. Jag har gjort ett tema på min dator där allt är bilder på saker jag gillar och kan tänka på istället. Vi använder datorerna ganska mycket i skolan så om jag känner att jag har en tung dag och jag börjar drifta iväg åt dåtid eller framtid så ska jag försöka att kolla på dem här bilderna och minnas allt jag gillar med dem. Exempel på saker jag har på mitt tema London, Paris, "Ratatouille" (filmen), vinter, "Lord och the rings", "The walking dead", Alexander Skarsgård och Harry Potter. Har du ingen dator som har teman i bak på hemskärmen så kan du bara göra en mapp med massor av bilder i. Testa ha ett album i mobilen med bilder också. Det här funkar än så länge mycket bättre för mig. Testa!

Hej, jag är en tjej och mer ska jag inte berätta tror jag. Och detta är min sprillans nya anonyma blogg. För att man ska förstå varför jag startar en helt anonym blogg och att jag inte länkar den över alla sociala medier som finns, så ska jag lite awkward berätta hur jag tänk.. 
Jag har länge strävat efter att min psykiska hälsa ska vara toppen och funka som den ska så jag kan göra normala saker och klara mina motgångar. Så alla som är bra på läsförståelse kan ha fattat nu, att den här bloggen handlar om min psykiska ohälsa, dåliga vänner och bra vänner.

Jag vill bli frisk och jag tänker dokumentera det så jag kan kolla tillbaka på min väg. Då tänker säkert vissa "Du kan ju skriva en dagbok istället?". Jo det skulle jag kunna men då kommer vi till en sak som står mig varmt om hjärtat och gnuggar. Jag vill att andra ungdommar eller vuxna människor ska kunna relatera till det jag skriver. Ibland kanske jag skriver om några personliga tips eller så är det alltid skönt att veta att man inte är ensam. Jag kände mig ensam innan jag började prata med folk och dela med mig. Att säga "Jag mår inte så bra. Jag vill ha hjälp" det hjälper mycket. Men om man inte är redo så kanske man också kan relatera och känna tröst att man är inte ensam.
Jag går hos en psykolog nu och det funkar faktiskt jätte bra. Men jag är långt ifrån frisk och jag känner mig ofta ensam, obetydlig och som en förlorare.

Jag är en student och jag pluggar SAM och beteendevetenskap så ni kommer att få höra en del om det också om jag inte har något bättre för mig eller kommer ur ämnet. Jag har en dröm att en dag bli psykolog. Jag gillar att ta reda på vad, hur och varför folk tänker som de gör. Jag gillar också historiepsykologi (varför historian blev som de blev tex förintelsen). Som sagt jag vill hjälpa andra och förstå samhället bättre.

I mitt liv som inte har pågått så länge har jag kommit i kontakt med olika saker som har gjort mig ledsen eller drabbad och människor har kommit och gått hur som helst. Lite exempel på saker som jag just nu ... "lider/är drabbad av"?   Vet inte hur jag ska formulera mig där hihi.

• Socialfobi/socialångest (Inte super aktuell)
• Sprutfobi 
• Panikångest/ Känslopåslag
• Självskadebeteende 
• Dödslängtan
• Ångest

Så Ja nu är det ute. Jag kommer försöka snacka lite om allt. Jag söker inte läsare och jag bryr mig inte så mycket om folk inte läser den. Än så länge är min blogg bara för mig. Leave or stay. Allt i denhär bloggen kommer vara anonym så om jag säger tex "Idag sket Isabell på sig". Då finns det ingen tjej som heter Isabell. Påhittade namn on all of y'all! Nu börjar jag.

 So This Is My Life.